
Dorothy was awakened by a shock, so sudden and severe that if she had not been lying on a soft bed, she might have been hurt.	Dorothy väcktes av en chock, så plötslig och kraftig att hon kunde ha skadats om hon inte hade legat på en mjuk säng.
She sprang from her bed and opened the door.	Hon hoppade upp ur sängen och öppnade dörren.
The little girl gave a cry of amazement and looked around her; her eyes growing bigger and bigger at the wonderful sights she saw.	Den lilla flickan gav ifrån sig ett förvånat skrik och tittade sig omkring; hennes ögon blev större och större av de underbara syner hon såg.
The cyclone had set the house down very gently in a country of marvellous beauty.	Cyklonen hade satt ner huset mycket försiktigt i ett land med underbar skönhet.
There were stately trees bearing rich and luscious fruits, and birds sang and fluttered in the trees and bushes.	Det fanns ståtliga träd som bar rika och saftiga frukter, och fåglar sjöng och fladdrade i träden och buskarna.
While she stood looking eagerly at the strange and beautiful sights, she noticed coming toward her a group of the strangest people she had ever seen.	Medan hon stod och tittade ivrigt på de märkliga och vackra vyerna, märkte hon att en grupp av de märkligaste människor hon någonsin sett kom emot henne.
They were not as big as the adults she had always been used to; but neither were they very small.	De var inte lika stora som de vuxna hon alltid hade varit van vid, men inte heller var de särskilt små.
When these people drew near the house where Dorothy was standing in the doorway, they paused and whispered among themselves, as if afraid to come closer.	När dessa människor närmade sig huset där Dorothy stod i dörröppningen, stannade de upp och viskade sinsemellan, som om de var rädda för att komma närmare.
But a little old woman walked up to Dorothy, made a low bow and said, in a sweet voice: “You are welcome to the land of the Munchkins.	Men en liten gammal kvinna gick fram till Dorothy, gjorde en låg bugning och sa med ljuv röst: "Du är välkommen till Munchkins land.
We are so grateful to you for having killed the Wicked Witch of the East.”	Vi är så tacksamma för att du har dödat den Onda Häxan från Öst."
Dorothy said with hesitation, “You are very kind, but there must be some mistake. I have not killed anything.”	Dorothy sa tveksamt: "Du är väldigt snäll, men det måste vara något misstag. Jag har inte dödat något."
“Your house did, anyway,” replied the little old woman, with a laugh.	"Ditt hus gjorde det i alla fall", svarade den lilla gamla kvinnan med ett skratt.
Dorothy looked around and gave a little cry of fright.	Dorothy såg sig omkring och gav ifrån sig ett litet skrik av rädsla.
Just under the corner of the great beam the house rested on, two feet were sticking out, dressed in silver shoes with pointed toes.	Strax under hörnet på den stora bjälken som huset vilade på stack två fötter ut, klädda i silverskor med spetsiga tår.
The little woman said: “She has held all the Munchkins in captivity for many years, making them slave for her night and day.	Den lilla kvinnan sa: "Hon har hållit alla Munchkins i fångenskap i många år och tvingat dem att slava för henne natt och dag.
Now they are all set free, and are grateful to you for the favour.”	Nu är de alla fria och är tacksamma mot dig för tjänsten."
“Who are the Munchkins?” inquired Dorothy.	"Vilka är Munchkins?" frågade Dorothy.
“They are the people who live in this land of the East where the Wicked Witch ruled.	"De är de människor som bor i detta land i öst där den Onda Häxan härskade.
I am their friend, although I live in the land of the North.	Jag är deras vän, även om jag bor i landet i norr.
When they saw the Witch of the East was dead, the Munchkins sent a swift messenger to me, and I came at once. I am the Witch of the North.”	När de såg att Häxan från Öst var död, skickade Munchkins en snabb budbärare till mig, och jag kom genast. Jag är Häxan från Norr."
“Oh, gracious!” cried Dorothy. “Are you a real witch?”	"Åh, herregud!" ropade Dorothy. "Är du en riktig häxa?"
“Yes, indeed,” answered the little woman.	"Ja, verkligen", svarade den lilla kvinnan.
“But I am a good witch, and the people love me.”	"Men jag är en god häxa, och folket älskar mig."
“I am anxious to get back to my aunt and uncle, as I am sure they will worry about me,” Dorothy said.	"Jag är angelägen om att komma tillbaka till min faster och farbror, eftersom jag är säker på att de kommer att oroa sig för mig", sa Dorothy.
“Then you must go to the City of Emeralds. Perhaps Oz will help you.	"Då måste du gå till Smaragdernas stad. Kanske Oz kan hjälpa dig.
The road to the City of Emeralds is paved with yellow brick, so you cannot miss it.	Vägen till Smaragdernas stad är belagd med gult tegel, så du kan inte missa den.
When you get to Oz, do not be afraid of him, but tell your story and ask him to help you. Goodbye, my dear.”	När du kommer till Oz, var inte rädd för honom, utan berätta din historia och be honom att hjälpa dig. Adjö, min kära."
The Witch gave Dorothy a friendly little nod, whirled around on her left heel three times, and disappeared straightaway.	Häxan gav Dorothy en vänlig liten nick, snurrade runt på sin vänstra klack tre gånger och försvann omedelbart.
But Dorothy, knowing her to be a witch, had expected her to disappear in just that way, and was not surprised in the least.	Men Dorothy, som visste att hon var en häxa, hade förväntat sig att hon skulle försvinna på just det sättet och blev inte det minsta förvånad.

The Wizard of Oz

Story

Vocab review

You might also like...

Enter the Ablas Game Hub