
No one would have believed in the last years of the nineteenth century that this world was being watched closely by intelligences greater than humankind, and yet as mortal as his own.	Ingen skulle i slutet av 1800-talet ha trott att denna värld noggrant bevakades av intelligenser som var överlägsna mänskligheten, men ändå lika dödliga som människan själv.
No one gave a thought to the older worlds of space as sources of human danger, or thought of them only to dismiss the idea of life upon them as impossible or improbable.	Ingen tänkte på rymdens äldre världar som källor till mänsklig fara, eller om de tänkte på dem var det bara för att avfärda tanken på liv där som omöjlig eller osannolik.
At most, terrestrial people imagined there might be others upon Mars, perhaps inferior to themselves and ready to welcome a missionary enterprise.	Högst föreställde sig jordens invånare att det kunde finnas varelser på Mars, kanske underlägsna dem själva och redo att välkomna en missionärsverksamhet.
Yet across the gulf of space, intellects vast and unsympathetic, regarded this earth with envious eyes, and slowly and surely drew their plans against us.	Men bortom rymdens avgrund betraktade väldiga och känslokalla intellekt den här jorden med avundsjuka ögon, och smidde långsamt men säkert sina planer mot oss.
And early in the twentieth century came the great disillusionment.	Och i början av 1900-talet kom den stora desillusionen.
The planet Mars revolves about the sun at an average distance of 140 million miles, and the light and heat it receives from the sun is barely half of that received by this world.	Planeten Mars kretsar kring solen på ett genomsnittligt avstånd av 140 miljoner engelska mil, och det ljus och den värme den tar emot från solen är knappt hälften av vad den här världen tar emot.
It must be, if the nebular hypothesis has any truth, older than our world.	Om nebulosahypotesen har någon sanning i sig måste den vara äldre än vår värld.
Long before this earth ceased to be molten, life upon its surface must have begun its course.	Långt innan denna jord upphörde att vara smält måste livet på dess yta ha börjat sin bana.
It has air and water, and all that is necessary for the support of animated existence.	Den har luft och vatten, och allt som behövs för att upprätthålla levande existens.
Yet so vain is humankind, and so blinded by his vanity, that no writer, up to the very end of the nineteenth century, expressed any idea that intelligent life might have developed there.	Och ändå är mänskligheten så fåfäng och så förblindad av sin fåfänga att ingen författare, ända fram till slutet av 1800-talet, uttryckte någon tanke om att intelligent liv skulle ha kunnat utvecklas där.
We who inhabit this earth, must be to them as alien as the monkeys and lemurs are to us.	Vi som bebor den här jorden måste vara lika främmande för dem som aporna och lemurerna är för oss.
Before we judge of them too harshly, we must remember what ruthless destruction our own species has brought, not only upon animals, such as the vanished bison and the dodo, but upon its inferior races.	Innan vi dömer dem för hårt måste vi komma ihåg vilken hänsynslös förstörelse vår egen art har orsakat, inte bara mot djur, såsom den försvunna bisonen och dronten, utan även mot sina underlägsna raser.
The Tasmanians, for instance, were entirely swept out of existence in a war of extermination waged by European immigrants, in the space of fifty years.	Tasmanierna, till exempel, utplånades helt och hållet i ett utrotningskrig som fördes av europeiska invandrare, inom loppet av femtio år.
Are we to complain if the Martians warred in the same spirit?	Ska vi klaga om marsianerna krigade i samma anda?
The Martians seem to have calculated their descent with amazing subtlety; their mathematical learning is evidently far in excess of ours.	Marsianerna tycks ha beräknat sin nedstigning med häpnadsväckande finess; deras matematiska kunskaper överstiger uppenbarligen våra med råge.
Had our instruments permitted it, we might have seen the trouble gathering far back in the nineteenth century.	Hade våra instrument tillåtit det, skulle vi kanske ha sett oron ta form redan långt tillbaka på 1800-talet.
All that time the Martians must have been getting ready.	Under hela den tiden måste marsianerna ha förberett sig.
One night, I remember, there were three faint points of light, and all around it was the unfathomable darkness of empty space.	En natt, minns jag, fanns det tre svaga ljuspunkter, och runt omkring rådde det tomma rymdens ofattbara mörker.
And invisible to me because it was so remote and small, flying swiftly and steadily towards me across that incredible distance, came the Thing they were sending us.	Och osynligt för mig eftersom det var så avlägset och litet, flygande snabbt och stadigt mot mig över det otroliga avståndet, kom det Föremål som de skickade till oss.
The Thing that was to bring so much struggle and calamity to the Earth.	Det Föremål som skulle bringa så mycket kamp och olycka till jorden.
I never dreamed of it then as I watched; no-one on earth dreamed of that unerring missile.	Jag drömde aldrig om det då när jag stod och tittade; ingen på jorden drömde om den ofelbara missilen.
Then another invisible missile started on its way to the Earth from Mars, just a second or so under twenty-four hours after the first one.	Sedan gav sig en annan osynlig missil iväg mot jorden från Mars, bara en sekund eller så under tjugofyra timmar efter den första.
I remember how I sat on the table there in the blackness, with patches of green and crimson swimming before my eyes.	Jag minns hur jag satt vid bordet där i mörkret, med fläckar av grönt och karmosinrött som simmade framför mina ögon.
Down below in the darkness were the towns of Ottershaw and Chertsey and all their hundreds of people, sleeping in peace.	Där nere i mörkret låg städerna Ottershaw och Chertsey med alla sina hundratals invånare, sovande i lugn och ro.

The War of the Worlds

Story

Vocab review

You might also like...

Enter the Ablas Game Hub