
On glancing over my notes at the seventy-odd cases in which I have studied the methods of my friend Sherlock Holmes, I find many tragic, some comic, a large number merely strange, but none commonplace.	När jag tittar i mina anteckningar på de sjuttiotalet fall där jag har studerat min vän Sherlock Holmes metoder, finner jag många tragiska, några komiska, ett stort antal helt enkelt märkliga, men ingen vanlig.
Working as he did, rather for the love of his art than for the acquirement of wealth, he refused to associate himself with any investigation which did not tend towards the unusual, and even the fantastic.	Han arbetade som han gjorde, snarare för kärleken till sin konst än för att skaffa sig rikedom, och han vägrade att associera sig med någon undersökning som inte tenderade mot det ovanliga, och till och med det fantastiska.
Of all these varied cases, however, I cannot recall any which presented more singular features than that which was associated with the well-known Surrey family of the Roylotts of Stoke Moran.	Av alla dessa varierande fall, kan jag dock inte minnas något som uppvisade mer säregna drag än det som var förknippat med den välkända Surrey-familjen Roylott från Stoke Moran.
The events in question occurred in the early days of my association with Holmes, when we were sharing rooms in Baker Street.	Händelserna i fråga inträffade i början av mitt samarbete med Holmes, när vi delade rum på Baker Street.
It was early in April in the year ’83 that I woke one morning to find Sherlock Holmes standing, fully dressed, by the side of my bed.	Det var i början av april år ’83 som jag vaknade en morgon och fann Sherlock Holmes stående, fullt påklädd, vid sidan av min säng.
He was a late riser, as a rule, and as the clock on the mantelpiece showed me that it was only a quarter-past seven, I blinked up at him in some surprise.	Han gick i regel upp sent, och när klockan på spiselkransen visade mig att den bara var kvart över sju, blinkade jag förvånat upp mot honom.
“Very sorry to wake you up Watson,” he said.	”Ursäkta att jag väckte dig, Watson”, sa han.
“What is it? A fire?”	”Vad är det som händer? En eldsvåda?”
“No; a client. It seems that a young lady has arrived in a considerable state of excitement, who insists upon seeing me.	”Nej, en klient. Det verkar som om en ung dam har anlänt i ett avsevärt tillstånd av upphetsning, som insisterar på att träffa mig.
She is waiting now in the sitting room.	Hon väntar nu i vardagsrummet.
I presume that it is something very pressing which she has to communicate.	Jag antar att det är något mycket brådskande som hon har att meddela.
Should it prove to be an interesting case, you would, I am sure, wish to follow it from the outset.	Om det visar sig vara ett intressant fall, vill ni säkert följa det från början.
I thought, at any rate, that I should call you and give you the chance.”	Jag tänkte i alla fall att jag skulle ringa och ge dig chansen.”
“My dear fellow, I would not miss it for anything.”	”Min käre vän, jag skulle inte vilja missa det för något.”
I had no keener pleasure than in following Holmes in his professional investigations, and in admiring the rapid deductions.	Jag hade inget större nöje än att följa Holmes i hans professionella undersökningar, och att beundra de snabba slutsatserna.
I rapidly threw on my clothes and was ready in a few minutes to accompany my friend down to the sitting room.	Jag kastade snabbt på mig mina kläder, och var på några minuter redo att följa med min vän ner till vardagsrummet.
A lady dressed in black and heavily veiled, who had been sitting in the window, rose as we entered.	En dam klädd i svart och tungt beslöjad, som hade suttit i fönstret, reste sig när vi kom in.
“Good morning madam,” said Holmes cheerily.	”God morgon, madam”, sa Holmes glatt.
“My name is Sherlock Holmes.	”Mitt namn är Sherlock Holmes.
This is my good friend and associate, Dr. Watson, before whom you can speak as freely as before myself.	Det här är min gode vän och kollega, doktor Watson, inför vilken du kan tala lika fritt som inför mig.
I am glad to see that Mrs. Hudson has had the good sense to light the fire.	Jag är glad att se att Hudson har haft det goda omdömet att tända elden.
I shall order you a cup of hot coffee, for I see you are shivering.”	Jag ska beställa en kopp varmt kaffe, för jag ser att ni huttrar.”
“It is not the cold that makes me shiver,” said the woman in a low voice, changing her seat as requested.	”Det är inte kylan som får mig att huttra”, sa kvinnan med låg röst, och bytte plats som hon blev ombedd.
“What then?”	”Vad är det då?”
“It is fear, Mr. Holmes. It is terror.”	”Det är rädsla, Holmes. Det är terror.”
She raised her veil as she spoke, and we could see that she was indeed in a pitiable state of agitation.	Hon lyfte på slöjan medan hon talade, och vi kunde se att hon verkligen var i ett bedrövligt tillstånd av oro.
Her features and figure were those of a woman of thirty, but her hair was shot with premature grey, and her expression was weary.	Hennes drag och figur var som hos en kvinna i trettioårsåldern, men hennes hår var grått i förtid och hennes ansiktsuttryck var trött.
“You must not fear,” he said soothingly. “We shall soon set matters right; I have no doubt.”	”Du behöver inte frukta”, sa han lugnande. ”Vi kommer snart att ställa saker och ting till rätta, det tvivlar jag inte på.”

Sherlock Holmes

Story

You might also like...

Enter the Ablas Game Hub